Bättre självkänsla? Från början till slut-min historia

Att skaffa en bättre självkänsla är ganska svårt har jag märkt mendet ger mig en sån boost när jag faktiskt känner att jag duger. Jag vet att det är väldigt många där ute som har dålig självkänsla och jag vet att det är svårt men när man väl tar tag i saken, blir det kanske lättare för en. Då kanske man kan acceptera sig själv för den man är. Om man tänker efter så brukar det vara så att i dom flesta fallen får man fler positiva kommentarer än negativa, var man än befinner sig. Då kan man ju kallt konstatera att man kanske inte är så dum som ma tror. För när man tänker efter lite grann, vet man innerst inne att man är bra precis som man är. Eller är det bara jag som känner såhär?

För att sopa undan allt under mattan kan jag ju bara berätta allt jag har varitmed om och om någon skulle vilja veta ännu mer detaljerat, svarar jag gärna på frågor via e-mail och liknande.

När jag började sjuan för ca 1,5 år sedan började allt. Jag började må dåligare och dåligare. Jag gick från att vara en toppelev till att bli lite mindre än medelmåttig. Jag kände att allt verkade så fel så jag pratade med mamma och bestämmde mig för att börja gå till kuratorn (vid detta laget hade jag förjat skära mig själv) och efter en tid insåg kuratorn att jag bara blev sämre och sämre så han sa åt min mamma att kontakta BUP(barn  och ungdoms-psykiatri)så att dom kunde hjälpa mig. Ja, så mamma kontaktade mig men dom ansåg bara att det var oviktigt för mig att komma dit utifrån hur mamma hade beskrivit det hela, men det dom inte förstod var att det var mycket värre än så. I mitten av Mars tog jag en överdos av verktabletter på skoltoaletten och efter 4 timmars väntande insåg jag att jag inte skulle lyckas, sen blev jag bara rädd att jag skulle på fysiska skador för livet så jag berättade och vi åkte till sjukhuset. Jag fick övernatta där och dagen efter fördes jag fördes till Barn och ungdoms psyket i Malmö där jag var inlåst och blev kontrollerad dagligen. Efter ca en vecka släpptes jag fri därifrån och fick åka raka vägen till BUP i Kristianstad(i området jag bor)för att bli registrerad som pasient med kurator. Jag fick göra ett välmåendetest och dom kom fram till att jag var deprimerad och fick då börja ta anti-depressiva tabletter. I början funkade det men som veckorna gick började jag planera ett nyss själmordsförsök. I mitten av April tog jag en ny överdos men denna var mycket värre. Jag minns förtfarande att det var exakt 53 tabletter av olika slag. Jag var helt bombsäker på att det skulle funka, det hade det också om det inte vore för att jag hade erkänt mitt försök 5 timmar efter tablettintaget av samma orsak som jag berättade första gången. Jag blev akut inlagd på drop och några andra maskiner som jag inte vet vad dom heter, jag var näst intill medvetslös i 3-4 dagar. Efter 6,5 dagar på sjukhuset fick jag komma hem igen. BUP tänkte tvinga in mig på psyket i Malmö igen men istället kom dom överens om en deal med mamma och pappa att jag fick stanna hemma så länge jag ALLTID var övervakad av någon av dom och att jag fick gå i skolan som dom hade på BUP. Detta gick mina föreldrar med på eftersom att dom visste att jag skulle må bättre av det. Under tiden jag var där utvecklade jag en ätstörning, men dom sa att det inte var några större bekymmer så länge dom höll det under uppsikt. Jag gick ut vårterminen på BUP och hade ett sommarlov framför mig och var äntligen fri från övervakning efter en hel del diskuterande. Utan att mina föräldrar visste om det hade jag då hunnit gå ner 10 kg men jag var inte nöjd. Från allt tröstätande innan dess hade jag lagt på mig en del och vägde 63kg ett tag. Efter viktraset vägde jag 53kg. Jag var fortfarande inte nöjd. Jag ville se mina revben, nyckelben, höftben och ryggrad. Låren fick inte gå ihop! Jag kännde mig tjock fast än jag vet nu att jag inte var det. Allt utväcklades sakta men säkert och blev värre och värre. Jag blev helatiden bättre på att dölja det för min familj och BUP. Jag förlorade konsentrasionen helt och frös konstant. Jag räknade kalorier och hade som regel att inte översktida 200 om dagen. Igentligen behövde jag 2200 kalorier om dagen eftersom jag tränade så himla mycket i hopp om att bli smalare. Men jag åt ju bara 200 vilket jag var oehört stolt över. Ändå gick jag inte ner i vikt, jag pendlade mellan 52 och 54kg vilket gjorde mig vansinnig.
Tillslut märkte jag hur dåligt detta påverkade mig. Blev bara sämre och sämre i skolan, otrevligare, osocial, trött, frusen, ledsen, orolig och samtidigt rastlös i själen.
Min pojkvänn Daniel hjälpte mig till stor det att bryta mig loss ur ätstörningen. Mina vänner försökte hjälpa men av någon andledning funkade det inte.
Nu mår jag bättre än på länge, är mitt vanliga gamla pigga, glada jag och har börjat att acceptera mig för den jag är. För jag vet att både jag och alla ni där ute faktiskt gör det. :) <3